Idag är en sån dag då jag skulle göra vadsomhelst för att få åka hem till stallet. Att sadla mina allra bästastebästa vänner en åt gången och ta dem ut på varsin ridtur. Galoppera i full fart utefter vägar och bara låta allt svischa förbi. Det ända som hörs är dundret från hovarna som träffar marken och suset i öronen av farten. Och att bara skritta runt i någon skog, och det ända man behöver bry sej om är att njuta av stunden. Jag saknar det, och extra mycket just nu. 

 

Tog ut Zorro på två ridturer i helgen, och Mama på en promenad eftersom hennes hosta hade blivit värre nu igen. Och jag traskade, eller satt på hästryggen, och berättade om hela min vecka. Allt som hänt i skolan, allt som varit jobbigt, allt som gått snett, det som varit roligt och det som varit mindre roligt. Om någon granne hade sett oss hade denne säkert funderat vem jag går och diskuterar med. Jag går alltid och berättar hur jag har det, hur jag mår eller vad som hänt när jag är ensam med dem. Det är något jag gjort ända sedan vi fick Mama, för 9 år sen. Och varje, precis varje gång efteråt så känner jag mej som en helt ny människa. Mina finaste ögonstenar ♥