3 år ♥

3 år. 1095 dagar. 26 280 timmar.
 
Vi träffades utanför Melody på halloween 2012 efter två år utan någonlunda kontakt. Vi hade inte pratat på två hela år, jag visste ingenting om dej och ditt liv längre. Absolut ingenting! Ändå kände jag att jag var tvungen att ta steget. "Det får bära eller brista", var tanken som snurrade i mitt huvud när jag med bestämda steg gick fram till dej och kramade om dej. Du kramade direkt om mej tillbaka och det var ingen kort och snabb kram, utan en riktigt ordentlig kram. Jag kände att du faktiskt var glad över att se mej. Vi pratade litegrann och bestämde oss för att ta varandras telefonnumror och ta upp kontakten som vi förut hade. 
 
 
Den gick en dag. Det gick två dagar. Tre dagar. Inga meddelanden, inga samtal. Jag antog att du inte ens mindes att vi hade träffats under helgen. Kanske du var för full för att minnas? Jag skrev ihop ett meddelande, raderade. Tog fram telefonen och grävde fram modet inom mej ett par timmar senare och försökte igen skriva ett meddelande. Slutade precis som förra gången, jag suddade ut allt. Jag var för feg, alltför feg för att ta kontakt. Fjärde dagen efter halloween, inga meddelanden eller samtal. Jag hade feber under den onsdagskvällen, och kände mej allmänt trött och nere på grund av det. Det var då som meddelandet kom som skulle förändra allt. Du tog kontakt! mitt hjärta slog ett extra slag och började dundra i hundra. Jag var tvungen att förflytta mej från vardagsrummet till mitt eget rum, jag ville inte att mamma skulle börja fråga varför jag sitter med ett fånigt leende på läpparna. 
 
Vi fortsatte att hålla kontakt via meddelanden tills helgen kom. Du var ute o körde med din vän, jag satt och skvallrade med mina väninnor vid ABC. Vi sms:ade varandra under tiden, och det var ett evigt tjat om hur du ville att vi skulle komma med er ut på en kör-runda i stan. Jag var så feg och jag backade ur hela tiden, tills du sist och slutligen sa att ditt saldo håller på att ta slut. Vi bestämde träff utanför ABC. Jag höll på att dö av nervositet. Ett blygt hej fick jag iallafall fram innan jag satte mej i baksätet tillsammans med mina väninnor. Vi satt tyst en lång stund innan vi sakta men säkert vågade börja prata. Kvällen tog slut, vi begav oss hemåt och fortsatte att hålla kontakten. Vi började umgås mer och mer, både helgar och in i veckorna under de dagar du inte var i Rauma och studerade.
 
   
 
Vi hann umgås sådär från och till i cirka två veckors tid innan jag och våra två andra vänner bestämde oss för att komma ner till Rauma och övernatta en natt där. Vi körde ner till Rauma under fredagen den 30 november. Den dag då vi två skulle bli ett! Det var blygt, stelt och nervöst till en början när vi kom fram. Men ju mer vi umgicks, desto lättare gick det att vara med dej. Den kvällen i Rauma blev det du och jag! Det var då som jag visste att det här är mannen som jag vill ha vid min sida, det här är mannen jag vill dela mitt liv med. 
 
Dagar blev till år. Vi åkte till Teneriffa, Playa de las Americas 2013. Jag blev Vasabo och började studera. Du ryckte in i det militära 2014 och stannade där ett år. Vi åkte igen till Teneriffa, Playa de las Americas 2015, var du nere på stranden en fin kväll gick ner på knä och friade. 

  
 
Inlägget här under skrev jag 17 januari, sex dagar efter att vi hade förlovat oss;


Det var en helt vanligt semesterdag där borta i värmen. Vi åt ett smarrigt morgonmål innan vi begav oss ut på stan för att gå i lite butiker. Min fästman (som jag i dagens läge kan kalla honom, hihi) hade redan i ett par månader planerat att gå ner på knä under resan. Jag visste inte om nånting! Väl inne i en av de tusen butiker som sålde liknande saker så råkade jag hitta en billig oäkta ring som föll mej i smaken. Jag tog genast upp samtalet om att förlova oss och gav en vink åt pojkvännen om att han kan ju köpa ringen, som förövrigt kostade endast ynka 5€, och använda den när väl dagen är inne. Sagt och gjort! Ringen bevarades i hans börs, och hur mycket jag än ville kika på den senare på kvällen så fick jag alltid ett nej som svar och att vi förlovar oss kanske under sommaren här i Finland. 
 
Innan vi sen återvände till hotellet så sprang vi in via en affär för att handla lite mat till kylskåpet. Plötsligt stod vi vid alkoholhyllan och valde ut champagne som vi skulle ha till kvällen. Inga mystiska tankar dök upp i mitt huvud, jag tänkte bara att det är ju roligt att fira med champagne när vi ändå är på tumanhand på Teneriffa, så why not? 
 
Efter att vi fräshat upp oss, druckit ett par kalla Smirnoff Ice och vilat upp oss så begav vi oss än en gång ut på stan för att kolla läget.Det var mörkt och superfint när alla byggnader lyste upp i mörkret. Denna gång valde vi att gå på stranden, och det var så himla mysigt!! Väl nere vid vattnet kände vi på vattnet, tittade ut över hur fint det var och njöt av att höra vågorna slå mot klipporna. Lite längre bort fanns ett stenrös vart pojkvännen sen så gärna ville gå, och jag förstod ingenting. För det första trodde jag vi skulle upp och gå på stenarna, och för det andra var jag livrädd att det skulle finnas ormar eller andra äckliga djur bland stenarna. Men där, där på stranden steg min finaste kille ner på knä. ♥ Ja, jag grät som en liten tjej.. Men det var så himla fint! 

 
 
Som i alla andra förhållanden så har även vi haft våra ups and downs. Vissa perioder har vi haft det kämpigare, andra perioder har vi svävat på rosa moln. Men det finns ingen i hela världen som jag hellre skulle spendera mitt liv med. Du är det bästa som har hänt mej!
 
3 år, 1095 dagar, 26 280 timmar. Jag är tacksam för den tid vi haft tillsammans, och jag ser framemot ett liv med dej vid min sida. Jag älskar dej! ♥
 
♥