Så var tredje sommaren på centralverkstan över och det var med blandade känslor jag stängde dörren till verkstan en sista gång. Jag var fylld med glädje över att jag fått spendera tre hela somrar med världens härligaste gäng. Jag kände en oerhörd tacksamhet för hur väl de bemött mig, tagit hand om mig, lärt mig, visat mig, dragit ner mig på jorden igen när jag gått på alltför höga varvtal. Men mest av allt kände jag av en sån otrolig nedstämdhet för att vara tvungen att stänga dörren till verkstan, till mina absolut bästaste arbetskompisar och till alla de minnen som jag kan blicka tillbaka till. 

 

Att jag kunde komma in i gänget så bra som jag gjorde trodde jag inte var möjligt. Att en liten 19-årig flicka från Katternö skulle komma in till verkstan och faktiskt känna sig välkommen in i gänget redan från första dagen. Det är något som jag aldrig trodde var möjligt på en arbetsplats. Jag kan än en gång konstatera att gänget på centralverkstan är de absolut bästa! Ni har sett mig växa från en 19-årig liten tjej till en gammal 22-årig kvinna. Ni har låtit mig utvecklas och lära mig om maskiner, processer, arbetssätt.

 

Vi har haft långa dagar, vi har haft stagnationer, vi har varit trötta, vi har skrattat och ibland har det till och med varit kämpigt. Men trots med- och motgångar, så har vi alltid stöttat och pushat varandra. Och det är precis det som får mig att beundra er!

 

Det som jag ville få fram med detta inlägg var väl egentligen: TACK TILL VÄRLDENS BÄSTA GÄNG PÅ CENTRALVERSKTAN! Och att ni får försöka hålla ordning och reda samt hålla ett öga på varandra nu när inte kvinnan är kvar i verkstan mera.