Vila i frid, morfar <3
”Hej hördu jullööra!”. Dina ord ekar fortfarande i mitt minne. Den frasen använde du varje gång vi träffades. Varje gång vi träffades satte du även dina händer på våra axlar och ruskade vänligt om oss. Du tog alltid emot oss med sån glädje, sån värme.
Min riktiga morfar dog innan jag föddes. Jag hann aldrig träffa honom och jag har knappt ens en bild av hur han såg ut. När människor har frågat om min morfar så är det dig jag har nämnt. Du tog emot oss med öppna armar och du har funnits där och varit som en äkta morfar för mig och mina syskon. Vi är evigt tacksamma för det!
Jag har så många fina minnen av dig så jag vet int var jag ska ens börja. Vi gjorde så mycket roligt tillsammans.
Ett starkt minne jag har av dig är från när jag var liten, kanske runt en 10 år. Du hade satt upp volleybollnätet på eran gräsmatta och vi spelade volleyboll en varm och solig sommardag tillsammans med mina syskon och moster. Vi skrattade när du hastigt fick springa efter bollen så den inte skulle rulla ner i det s.k "pissdiket” när nån av oss slog bollen för hårt. När du sen inte orkade spela mera så gick du iväg och tog tag i dragspelet medan vi andra fortsatte spela. Du spelade den låt som påminner oss alla här hemma om dig och sommaren, ”Kalles vals”. Vi visste att när du satt utomhus och spelade dragspel, ja då var det sommar!
Ett annat minne som vi ofta pratar om tillsammans med mamma och mormor är när vi skulle resa till Paris. Vi körde ner till Helsingfors och lämnade bilen på lentoparkki. När mormor sen skulle stiga ur bilen så vinglade hon iväg och ramlade omkull. Jag och mamma kunde inte hålla oss för skratt, hon såg ut som en skalbagge på rygg med alla benen i vädret. Ännu idag satt vi och skrattade åt vad morfar sa just den stunden. Han tittade först på mig och mamma, och sa med bestämd röst: ”Ni får ju int skratt”. Sen vände han sig mot mormor och sa: ”Men du måst ju stiga upp!!”.
Under den tid som jag har studerat i Vasa så är det nog mormor och morfar som har peppat mig mest så att jag har orkat ta mig så här långt. Nästan varje helg när jag kom hem från Vasa så gjorde jag ett besök hos dem. Vi kokade kaffe, åt bullar och pratade om veckan som varit. Hade skolveckan varit jobbig och det kändes som att jag ger upp, så fick jag alltid tröstande ord från både mormor och morfar. Det kändes bra att ha någon som trodde på mig när jag själv höll på att tappa hoppet om att klara mig igenom kurserna. Morfar har alltid trott på mig och peppat mig i svåra tider!
Morfar var en väldig omtänksam och hjälpsam människa. Han ställde alltid upp för oss när vi behövde något. Han hjälpte till med stallet och hästarna, han hämtade mig från Kronoby var och varannan fredag när jag behövde skjuts hem från gymnasiet, han skuttade snö på våran gård.. Han skulle aldrig ha sagt nej när man frågade om hjälp.
Morfar insjuknade i cancer för ca 4-5 år sen. De sista 6 månaderna gick snabbt. Bilden här ovanför är tagen i januari, då han ännu såg frisk ut och var sig själv. Därefter försämrades läget vecka för vecka. Det var hemskt att följa med hur han förändrades, och speciellt när jag visste att det finns absolut ingenting jag kan göra för att få honom att tillfriskna. Det fanns inget annat vi kunde göra än att finnas där för honom och jag vet att han uppskattade det av hela sitt hjärta.
Du fyllde år för ett par veckor sen. Det var den sista gången jag fick kontakt med dig. Jag åkte direkt efter jobbet till sunds för att handla en fin blomma åt dig från mig och familjen. Vid sjukhuset hade du redan alla nära och kära runtomkring dig. Ditt bord var full med blommor och man kände genast en härlig doft när man steg in i ditt rum. Du sov när jag kom och under tiden jag var där, dina mediciner gjorde dig trött. Det var först när jag skulle åka iväg hemåt som du vaknade upp. Du vaknade när jag tog dig i hand och sa att jag skulle åka. Jag grattade dig på din 77-års födelsedag och sa att vi ses nästa gång. När du väl vaknade upp så passade jag på att berätta åt dig att jag hade slagit mig med hammaren på handen i jobbet. Jag visade min blåa och lite svullna hand, och du skrattade. Dina sista ord till mig var ”du ska stanna i köket och håll i stekpannan istället". Jag sa åt dig att du gav ett gott råd, att jag ska absolut minnas det. Jag kramade om dig och lämnade dig med mormor och dina döttrar. Det var sista gången vi pratade.
De sista två veckorna gick snabbt. Sjuksköterskorna på avdelning 6 vid malmska sjukhus skötte dig så väl och såg till att du hade det bra. 17 maj, mot morgonkvisten, somnade du in. Du behöver inte längre ha plågor, du behöver inte lida. Du har det bättre där du är nu. Du är för alltid älskad och saknad!
Ett stort tack till alla vänner, familjen, min fästman och alla andra som visat omtanke. Ett stort tack även till min arbetspartner, min förman och mina jobbarkompisar för förståelse och eran omtanke. Ni är guldvärda och jag tycker så mycket om er. Det känns bra att ha ett arbete med så fina människor som er, det underlättar!
När dina steg har tystnat, finns ekot ändå kvar.
När dina ögon slocknat, vi alla minnen har.
Vi spar dem i våra hjärtan, tar fram dem då och då,
så kommer du för alltid att vara här ändå.
Vila i frid, morfar. Du är älskad och saknad ❤️